Tamhundens uppkomst

Tamhundens uppkomst

Zandra Fagernäs

Ekologi och systematik 2,5 hp

Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap

Umeå universitet


xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Inledning

När man ser en liten chihuahua gå med sin ägare emot en på gatan, är ens första reaktion knappast att bli livrädd och springa undan. Ändå har denna chihuahua nästan identiskt DNA med sin närmaste vilda förfader, gråvargen, som mycket väl kunde framkalla denna reaktion. Gråvargen har efter en lång historia tillsammans med människan utvecklats så långt att en tam underart till den har uppkommit; människans bästa vän hunden. Men hur, var och när uppkom den tama versionen av vargen? Och vad är det egentligen som skiljer arterna åt, när DNA:t är så lika? Kan vargen och hunden ännu para sig och få fertil avkomma, och vilka egenskaper kommer denna avkomma då att få?

Taxonomi

Tamhundens vetenskapliga namn är Canis lupus familiaris. Den klassas som underart till gråvargen, Canis Lupus, tillsammans med dingon, Canis lupus dingo. Gråvargen tillhör släktet Canis, inom familjen Canidae, dvs. hunddjur. Hunddjuren är placentadäggdjur, vilka i sin tur tillhör fylum Chordata, ryggsträngsdjur (Tree of life 2012).

Ursprung

Att tamhunden har sitt ursprung i gråvargen är i dag allmänt accepterat, men var och hur många gånger vargen tämjdes är ännu under debatt (Savolainen m.fl. 2002). Beroende på om forskare studerat fossil, morfologi, Y-kromosomen, mitokondrie-DNA eller vanligt DNA, så har man fått olika resultat. De mest omtalade områdena för hundens ursprung är Mellanöstern, Europa och östra Asien.

De flesta gamla fossil av tamhundar har hittats i Europa och Mellanöstern, så inom paleontologin anser man att hunden har sitt ursprung i något av dessa områden (Honeycutt 2010). Fossil av samma ålder saknas helt från östra Asien, men detta kan även bero på att arkeologiska utgrävningar är ovanligare i dessa områden (Ding 2012). Eftersom människan i Mellanöstern tidigt fick fasta bosättningar, samt domesticerade bl.a. mycket boskap och katten, är det även troligt att man här tämjde vargen (Wolpert 2010). Om man betraktar morfologin hos fossilen av de tidiga hundarna, är det mycket osannolikt att de härstammar från de stora vargarna i norra Eurasien och Nordamerika, så dem har man helt kunnat utesluta. Skeletten som man hittat är mest lika vargar från östra Asien (Savolainen m.fl. 2002).

Studier av DNA i Y-kromosomen hos vargar och tamhundar visar på att vargen tämjdes i östra Asien, söder om floden Yangtze. Tamhundarna i detta område visar även störst genetisk variation, vilket stöder antagandet, eftersom alla nuvarande raser teoretiskt sett kan ha uppstått ur denna genpool. Vidare visar studierna på att ett stort antal vargar blev tämjda här, upp till flera hundra individer, men att människan bara domesticerade vargen en gång (Ding 2012). En omfattande studie av mitokondrie-DNA hos 554 tamhundar från hela världen och 38 vargar från Eurasien gav liknande resultat (Savolainen m.fl. 2002). Von Holdt m.fl. (2010) undersökte dock genomet hos hundar och vargar med hjälp av 48 000 olika genetiska markörer, och kom fram till ett annat resultat. De undersökta hundarnas DNA hade flest unika egenskaper gemensamma med vargar från Mellanöstern, bara vissa rasers DNA dominerades av likheter med vargstammar från östra Asien. Från detta drog man slutsatsen om att vargen tämjdes i Mellanöstern, men vissa tidiga linjer av hundar korsades igen med vargar, vilket ledde till en större gendiversitet. De hundraser som hade DNA mer likt ostasiatiska vargars antog man härstammade från en annan domesticering av vargar (von Holdt m.fl. 2010).

Uppkomsttid

Det äldsta funna fossilet som tolkats vara av en tamhund är ett 33 000 år gammalt kranium från Altai-bergen i Sibirien (Littin 2012). Gränsen mellan en tidig hund och en liten varg är dock inte tydlig, så skallen kan även ha tillhört en varg (Savolainen m.fl. 2002). Många fossil som tydligt är tamhundar har daterats till 13 000-17 000 år gamla, vilket leder till att paleontologer anser att vargen tämjdes i början av denna period (Honeycutt 2010). Molekylär datering för tamhundens uppkomst har gjorts genom att räkna ut mutationshastigheten för vissa gener, och mycket varierande resultat har uppnåtts. Som mest har man fått fram att hunden kan vara 135 000 år gammal (Morell 1997), men de flesta resultat landar kring 15 000 år (Savolainen m.fl. 2002).

Domesticering av vargen

Vargar började troligen först leva kring människan för att de därifrån kunde lätt få tag på mat. Så småningom blev de mindre skygga, och människan tog vargungar till husdjur (Udell 2010). Människan och vargen hade på den tiden liknande stil på jakten, båda jagade i flockar där individerna hade olika arbetsuppgifter, och därför är det troligt att man började använda vargar som hjälp vid jakt (Cajander 2001). För att stärka önskade egenskaper hos vargarna, började människan kontrollera vilka individer som skulle få para sig (Udell 2010). Utseendet hos vargen började troligen inte förändras i detta tidiga skede, vilket kan förklara de få tamhundsliknande fossilen som är mer än 14 000 år gamla. Först när människan fick fasta bosättningar och blev jordbrukare, behövde de hundar med olika egenskaper. Vissa avlade fram vallhundar, andra vaktande eller jagande hundar, och dagens raser började så småningom skapas (Cajander 2001).

Skillnader mellan vargen och tamhunden

Morfologiskt har många tamhundar utvecklats så långt från sin förfader, att man lätt kan se skillnad på hundar och vargar. Det finns dock en del raser, exempelvis siberian husky och alaskan malamute, som är mycket lika vargar. Skillnaderna hos dem är främst i kraniets struktur. Tamhunden har reducerat nosparti, en högre panna, vidare gom och bredare huvud. Vargarna har även betydligt större tänder (Koler-Motznick 2002). Tamhundens hjärnvolym är endast 64 % av en lika stor vargs, vilket kan vara ett resultat av det mycket lättare livet som människan gett tamhunden (Cajander 2001). Skillnader i reproduktionscykeln har uppkommit då hundarna inte längre behöver följa årstider. Tikarna hos tamhundar löper två gånger per år, medan varghonor endast löper en gång. Hundhanar har konstant höjd testosteronhalt och kan reproducera sig, medan detta endast händer säsongsmässigt hos varghanar (Vila och Wayne 2001).

Beteendemässigt uppvisar vargen och tamhunden stora skillnader. En stor del av olikheterna är inlärda, men en del är genetiskt betingade och har uppkommit när människan endast avlat hundar med önskat beteende (Udell 2010). Flockbeteendet har exempelvis ändrats, då det i vargflocken endast är det dominerande paret som reproducerar sig, medan i vissa hundflockar gör alla individer det (Koler-Motznick 2002). Vargflocken består då endast av ledarparet och deras avkommor, medan hundflockar oftast är utvalda av människan. Detta leder till att hierarkin i hundflocken byggs upp på andra grunder är i vargflocken, ofta genom att ledande individer fysiskt dominerar de andra (Telkänranta 2012).

Undersökningar har visat att en vuxen hunds sociala beteende motsvarar det hos en fyra månader gammal vargunge (Telkänranta 2012). Utvecklingen av vissa beteenden, exempelvis aktivt utforskande av omgivningen, utvecklas mycket långsammare hos hundvalpar än vargungar. Hundar har mycket reducerad kommunikation med varandra jämfört med sina förfäder. Detta varierar bland raserna, och beror till stor del på morfologiska skillnader. Till exempel kan inte en bassett hound med sina stora, nedhängande öron använda dem på samma sätt som en varg, eller en pudel resa på nackhåret för att signalera hot (Udell 2010). Andra raser har morfologiska förutsättningar för varglik kommunikation, men bland annat tecken på aggression används ändå inte. Detta tros bero på att människan förminskat behovet för dylik kommunikation, genom att aktivt förhindra aggressivt beteende. En avgörande skillnad mellan vargar och hundar är att tamhundar förstår till en viss del människors tecken, även om de inte blivit inlärda. Detta anses även vara en följd av artificiell selektion, de individer som bäst förstod människans beteende tyckte man att var klokast, och dessa användes mest till avel (Udell 2010).

Varg-hund hybrider

Det har spekulerats i att dagens vargpopulationer i områden nära bebyggelse skulle i själva verket främst bestå av korsningar mellan vargar och hundar. Alla arter inom släktet Canis kan nämligen para sig och få fertil avkomma (Vila och Wayne 2001).

Vila och Wayne gjorde dock år 2001 en studie i mitokondrie-DNA och vanligt DNA hos hundar och vargpopulationer som levde i människors närhet, och kom fram till att korsning inte alls var så vanligt som man trott. Detta tros vara en följd av att i vargflocken parar sig endast det dominerande paret. Individer längre ner i hierarkin lämnar flocken för att hitta en partner, och hanen fostrar sedan avkomman tillsammans med tiken för att lägga grunden till en egen flock. Hanhundar har inte kvar denna vårdinstinkt, så hybridavkomman klarar sig ofta inte i naturen (Vila och Wayne 2001). Naturlig korsning mellan en varghane och tamhunds tik är också relativt ovanlig, eftersom varghanar till skillnad från hundhanar bara parar sig under vissa säsonger på året. Detta leder till att förökningscyklerna kan vara ur fas (Vila och Wayne 2001).

För att få mer styrka och uthållighet till sina hundar har människan avlat fram varg-hund hybrider (Vila och Wayne 2001). Två av dagens internationellt godkända hundraser är i själva verket hybrider; ceskoslovenský vlcak och saarloos wolfhond. Ceskoslovenský vlcak uppkom i f.d. Tjeckoslovakien, när man ville utreda om vargtikar och hanhundar kunde få fertil avkomma. En karpatisk vargtik parades då med en schäferhane, och en kulle med hybrider föddes. Försöket upprepades för att kunna forska i avkommornas egenskaper. Efter att experimentet avslutats, beslöt man sig för att göra upp en avelsplan och fortsätta avla vidare dessa hybrider (ssck.se 2012). Saarlos wolfhond var ursprungligen en korsning mellan en europeisk vargtik och en schäferhane, som avlades fram i Holland. Syftet med detta var att skapa en ny ras som hade vargens utseende, naturliga motståndskraft och skarpa sinnen, men tamhundens band till människan och viljan att lyda. Hybridtikarna som föddes parades med sin fader, för att minska andelen varg i rasen. Man fortsatte avla rasen främst med syskon och halvsyskon, tills beståndet växte sig tillräckligt stort för att undvika inavel. Vargtikar korsades även senare in för att minska inavelsprocenten (ssck.se 2012). Båda dessa rasen klassas som hundar, men har fortfarande kvar vargens uthållighet och snabbhet, samt drag av dess skygga och misstroende temperament. Hundarna är 60-70 cm i mankhöjd och väger minst 20 kg (FCI 2012).

Diskussion

Forskare inom olika områden är relativt överrens om när tamhunden uppstod, men för att komma fram till var vargen först tämjdes krävs det mer forskning. Att två olika forskningar i DNA ger så olika resultat som östra Asien och Mellanöstern, tyder på att påståendet om att vargen tämjdes flera gånger borde få mer uppmärksamhet. Man bör även överlägga om man alls kan likställa tamhundens uppkomst med vargens domesticering, eftersom vargen kan ha varit tämjd långt innan dess utseende började förändras. Därigenom ställs även krav på att förtydliga vad man menar med en tamhund, gränsen är nu diffus mellan en liten tam varg och en tidig hund.

Att korsa vargar och hundar är oftast inget att rekommendera. Om man blandar in hundar i vilda vargpopulationer, kan utrotningshotade vargarter ställas in för ännu större fara. Dessa hybrider kan nämligen få bättre fitness, och helt utrota grundpopulationen i området. Att korsa in vargar i dagens hundraser kan också få skadliga följder. För det första är många raser i dag så olika vargen, att det fysiskt inte skulle vara möjligt för dem att få en avkomma. För det andra har vargen ett mycket annorlunda temperament än hunden, och för en uppfödare som inte är helt insatt i hur korsningar beter sig kan det till och med vara livsfarligt att försöka skola dem. Samma sak gäller för ceskoslovenský vlcak och saarloos wolfhond, som visserligen är hundraser, men deras temperament skiljer sig markant från andra rasers. Att förbjuda deras avel helt är kanske inte rätt lösning, för i kunniga händer är de lika säkra som vilken som helst annan ras. Det är främst upp till uppfödarna att se till att de som köper valparna verkligen vet hur man handskas med en varghund, så att inga människoliv sätts i fara.

Hundaveln stöter i dag på problem som knappast fanns under dess första tider. Problemen är oftast orsakade av människan, för att vi har velat föra vissa egenskaper till sin ytterlighet, som t.ex. kort nos, lydnad eller lös hud. Detta har lett till att bl.a. den engelska bulldoggen har stora problem med att andas, bordercollies får dålig mental hälsa och shar pein lider av eksem. Som ovan konstaterades, är att korsa in vargar inte ett alternativ som kan övervägas som lösning. Ändå vore det för vissa raser mycket hälsosamt att backa lite mot sitt ursprung i utvecklingen, för hundarnas egna välmåendes skull.

Referenser

Cajander, V-R. och Kauhala, K. 2001. Parasta ystävyyttä yli 100 000 vuotta. Tiede, 7/2001.

Ding, Z-L. m.fl. 2012. Origins of domestic dog in Southern East Asia is supported by analysis of Y-chromosome DNA. Heredity, 108:507-514.

Fédération Cynologique Internationale . http://www.fci.be/nomenclature.aspx 2012-05-07.

Honeycutt, R.L. 2010. Unraveling the mysteries of dog evolution. BMC Biology, 8:20.

Koler-Matznick, J. 2002. The origin of the dog revisited. Anthrozöos, 15:98-118.

Littin, S. 2012. Ancient domesticated dog skull found in Siberian cave. UA News.

Morell, V. 1997. The origin of dogs: Running with the wolves. Science, 276:1687-1689.

Savolainen, P. m.fl. 2002. Genetic Evidence for an East Asian Origin of Domestic Dogs. Science, 298:1610-1613.

Shearman, J.R. och Wilton, A.N. 2011. Origins of the Domestic Dog and the Rich Potential for Gene Mapping. Genetics Research International.

Svenska Saarloos Wolfhond och Ceskoslovensky Vlcak Klubben. http://www.ssck.se/ 2012-05-05.

Telkänranta, H. Suomen eläinsuojeluyhdistys. Koirien ja susien johtajuudesta. http://www.sey.fi/elaintietoa/lemmikkielaimet/koira/koirien_ja_susien_johtajuudesta 2012-05-05.

Tree of Life web project. 2006. Man’s best friend. http://tolweb.org/treehouses/?treehouse_id=3804 2012-05-03.

Udell, M.A.R. 2010. What did domestication do to dogs? A new account of dogs’ sensitivity to human actions. Biological reviews, 85:327-345.

Von Holdt B.M. m.fl. 2010. Genome-wide SNP and haplotype analyses reveal a rich history underlying dog domestication. Nature, 464:898-902.

Vilà, C. och Wayne R.K. 2001. Hybridization between wolves and dogs. Conservation Biology, 13:195-198.

Wolpert, S. 2010. Dogs likely originated in the Middle East, new genetic data indicate. UCLA Newsroom. http://newsroom.ucla.edu/portal/ucla/dogs-likely-originated-in-the-155101.aspx 2012-05-04.

Mainokset
Kategoria(t): Luokittelematon. Lisää kestolinkki kirjanmerkkeihisi.

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Google+ photo

Olet kommentoimassa Google+ -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s